I följd utav Angeles Bermudez-Svankvists insats på jobbet hamnade jag i Berlin, arbetandes via ett EU-program vars huvudmål är att skeppa runt ungdomar runt Europa för att cementera EU-samarbetet. I regel arbetar jag 30 timmar i veckan och drar in 3100 kronor i månaden, efter en hyra som delas med tre andra personer.

När folk frågar vad det är jag jobbar med drar jag oftast till med ”dricker kaffe och kedjeröker med tanter och hemlösa” och går över till något annat.  Arbetet i sig är för känsloladdat för att ordentligt beskrivas varje gång jag träffar en vän till en vän på krogen. Formellt arbetar jag med ”Sociala och kulturella projekt i Kreuzberg, Berlin” i verkligheten arbetar jag med hemlösa, unga småbarnsföräldrar, lågavlönade arbetare och arbetslösa som inte har råd med mat efter hyran, ensamma äldre människor som, efter att de gjort sitt för att finansiera Angeles Bermudez-Svankvists taxiresor och konferensfyllor lämnas till sitt öde – en låg pension och ensamhet.

Jag har gråtit ett flertal gånger på jobbet. Att se helt vanligt folk slitas sönder av de pissigaste av pissiga samhällsinstitutioner och trots deras stolthet leva på allmosor är svårt de första gångerna, efter några veckor slutar man känna något – förutom hat.

Min pappa är 61 år gammal. Han har ett dåligt hjärta. Trots universitetsutbildning och 40 års arbetserfarenhet, 20 av dem inom vården, tvingas han arbeta som tidningsbud – förhoppningsvis kan han gå i pension vid 65, men verkligheten blir nog att han får jobba några år till, troligtvis arbetar han tills han går sönder. Av Angeles Bermudez-Svankvist erbjuds han en jobbcoach, livscoach och en ”fixa ett jobb själv eller fuck off and die”-coach.

Igår försökte jag hjälpa en kvinna, som är lärarutbildad och har studerat franska och spanska och som utöver det talar tyska och engelska, hitta frilansarbete som översättare. Hon gick nämligen in i väggen för ett år sedan och utan vård lever hon a-kassa till a-kassa och försöker desperat återhämta sig innan det sinar. Hon ville inte ge mig sin mailadress för att den innehöll hennes för- och efternamn. Precis som de flesta andra tar hon på sig sina bästa kläder och en diskret väska när hon hämtar upp maten som mataffärer antingen inte kan eller inte får sälja.

Min syster och hennes pojkvän har hoppat runt bland olika dagis via en vikariepool för dagisverksamhet. De går upp klockan fem på morgonen, väntar på att telefonen ringer och om de har tur får de jobba med barn som varje dag tvingas leva i otrygghet, föräldrarna måste jobba och den stabila vardagen som ska ersätta hemmet visar sig vara en ny tjugo-någonting varje dag.

Varför gör jag det då? Tja, av samma anledning jag sökte grovstädjobb inom industrin i min hemstad, av samma anledning till att vi söker jobb som säljare, av samma anledning till att du söker jobb som vaktmästare, av samma anledning till att min syster har tvingats vanka av och an i sitt vardagsrum, lokalvårdare eller tidningsbud av samma anledning min farsa jobbar som tidningsbud.

Till skillnad från Angeles Bermudez-Svankvist lever och verkar vi faktiskt inom de politiska och ekonomiska ramverk hennes samhällsklass har upprättat och upprätthåller. Till skillnad från Angeles Bermudez-Svankvist och hennes vänner påverkar deras beslut vår vardag och alltid till det sämre.

Men värst av alla har våra kamrater det. De som inte hade turen att få sin vardag helt dominerad av alienerat lågavlönat arbete. De som vankar av och an vid arbetsförmedlingen. De som kallas efterblivna, lata, initiativlösa och pissas på av folk som Angeles Bermudez-Svankvist för att hon och hennes arbetskamrater inte gör sitt jävla jobb. De som lever i lyxen att bo hemma hos sina föräldrar, hos 60-talister som tror att framgångsreceptet ”söka jobb” leder till jobb.
Precis som Alice Bratthammar och Amanda Ivanović uttryckte det i sin artikel i Aftonbladet kommer vår generation att flippa ur. Frågan är bara när och hur mycket. För vi är inte lata, vi är inte arbetsskygga, och vi förväntar oss inte en ingångslön på 25 000 – eller ens 10 000. Vi hatar dock det alienerade arbetet, vi hatar det samhällshat ovanifrån vi varje dag tar emot smällar från, vi hatar inkompetenta idioter på chefspositioner, vi hatar chefer och personligen hatar jag dig.